Kortfattad Historia
Historia
Introduktion
Namnet Loosbrynet (också stavats Losbrynet) kommer ifrån trakten där stenen har sitt ursprung; här har lerskiffer brutits och tillverkats för avsalu sedan 1800-talet. Bygden grundades av skogsfinnar som emigrerade till Sverige i slutet av 1500-talet. Namn såsom Huiskala (Loskog), Ala kylä (Norra Loos), och Hyvölä (Ryggskog) är alla namn som tidigare använts inom området. Loos (modern stavning Los) är beläget i nordvästra Hälsingland & har länge intresserat geologer världen över; det var här grundämnet Nickel upptäcktes i en gruva initierad av Henric Kahlmeter under 1700-talet. Under samma tid beskriver Kahlmeter en typ av sten unik för Loos-området, samma sten funnen under utgrävningar på Helgö, vikingarnas handelsplats före flytt till Birka, i form av brynen tillverkade av lerskiffer från Loos.
Från brynbrottet i Loos, bild från 1960-talet.
Brynskiffern som finns väster om Ryggskog är det mest bevarade partiet av en till bergart omvandlad lera, som avsattes i havet för ca 1,87 miljarder år sedan. Skiffern innehåller mineralen kvarts, muskovit (vit glimmer) och klorit (sprödglimmer) med mindre inslag av fältspat. Den hör till de yngsta så kallade svekofenniska bergarterna, vilket betyder att den ingår i den 1,9-1,8 miljarder år gamla bergskedja vars rester idag bildar berggrunden i norra till sydöstra Sverige samt västra och södra Finland. Genom de plattektoniska rörelserna pressades leran tillsammans med vulkaniterna ned till omkring 10 km djup där temperaturen var c:a 500-550°C. Genom den höga temperaturen och bergskedjeveckningen ombildades lerskiffern och fick sin karakteristiska fina klyvbarhet. Idag bryts lerskiffern på cirka 450 meter över havet.
Bilden visar hur Loos-skiffern pressats samman genom plattektoniska rörelser.
Under 1800-talet tillverkades brynen för försäljning på flera gårdar i Ryggskog, Loos. All tillverkning skedde för hand. Skiffern bröts på sommaren och fraktades med häst samt släde på vintertid. Brynena framställdes ursprungligen för eget husbehov men övergick sedan till att bli en efterfrågad produkt; fickbrynen var praktiska att ta med sig vid till exempel skogsarbete och slåtter.
På 1880-talet byggde Hans Gustav Borg den första vattendrivna sågen vid Österhocklan, vattenkraften gjorde att produktionen kunde ökas betydligt. H.G. Borg fraktade råmaterial från Ryggskog till Hocklan i avtal med det skogsbolag som då ägde marken; detta medförde konkurrens eller rentav fientlighet ifrån Ryggskogsbönderna. Skogsbolagen hade förvärvat hemman i byn och blivit delägare i allmänningen; därefter överläts brytningsrätten till en utombyare, vilket bidrog till missnöjdhet. Redskap slogs sönder och en rättegång förekom även mellan H.G. Borg och bonden Erik Persson. Utslaget var i H.G. Borgs fördel, och gällde 10 lass brynsten, som Erik Persson blev ålagd att återlämna eller ersätta, samt böter på 15kr.
Denna händelse inträffade två veckor efter domen mot Erik Persson till H.G. Borgs fördel. En torpare bosatt i Ryggskog hade på dagen begett sig mot Västerhocklan där han i närheten tjuvskjutit en älg. För att forsla älgen begärde han hjälp av H.G. Borg och hans söner. Enligt överenskommelse skulle älgen på kvällen styckas för att sedan bäras till Hocklabron varifrån Borg skulle transportera. På kvällen den 25:e juni begav sig också bonden Erik Persson och dennes son Edvard Eriksson mot Hocklan, tydligen i syfte att fiska, dock försedda med skjutvapen. Kulpungen och Borgs söner var i skogen och i färd med att bära iväg köttet då de hörde ett skott, sonen Erik Gustav Borg föll till marken och avled sedan på morgonen den 26:e. Enligt domen blev Edvard Eriksson skyldig, dock förekom det envisa rykten om att fadern Erik Persson i själva verket utfört skjutningen.
Blandade brynen varav nedersta tillverkad under 1800-talet.
Efter Hans G. Borgs död 1899 tar hans söner Karl och Herman över tillverkningen. Sågen revs 1939-1940 och Herman Borg byggde en ny såg inte långt ifrån platsen där den gamla stod. Den sågen renoverades 1973 och finns fortfarande kvar. Brynsågen vid Österhocklan är idag Sveriges enda fungerande, vattendrivna brynsåg. Den förvaltas sedan 2017 av Loosgrufvans förening och är numera en plats för turister.
Sågen byggdes av Herman Borg 1940.
Omkring år 1941 bygger två av Karls söner, Åke och Östen, med hjälp av Karl Gjers, en såg i Karlsmyr (Karl Borg hade sitt hus uppbyggd vid myren, därav namnet). Tillverkningen drevs under namnet "Bröderna Borgs Brynfabrik". Östen Borg flyttade år 1944 till Tandsjöborg för att arbeta vid järnvägen. Åke Borg drev från och med 1944 tillverkningen ensamt under namnet "Åke Borgs Brynfabrik, Los". Idag finns endast antydningar om att en verksamhet där en gång pågått, såsom rester efter brynsten. Loosbrynets välkända skaftbryne med rödmålat handtag hade Åke Borg kommit för syftet att enklare kunna lokalisera det inom skogsområden.
Bryntillverkning i Loos, på bilden syns Enar & Karl Gjers vid en brynhyvel.
Rävmyra
Från år 1975, då sågen i Karlsmyr revs, till mitten av 1980-talet tillverkade Åke Borg brynen vid sitt hem i Rävmyra. Han började då använda elektriska maskiner som han tidigare varit skeptisk till.
Gjers & Sågen vid Kvarnån
Mjölnaren Karl Gjers byggde 1922 en vattendriven såg vid Kvarnån, hans son Enar byggde om och moderniserade sågen med bland annat turbiner till egen elkraft. Enar var den som kom längst med vattenkraft, han gjorde brynen fram till sin död 1961.
Loosbrynet Idag
Loosbrynet & dess tillverkning kvarstår än idag genom Åke Borgs svärson Dick Persson respektive barnbarn Conny Persson (numera känd och verksam som knivsmed med sakkunskap inom mönstervällning). Idag tillverkas Loosbrynet av Dick Persson i en självuppförd verkstad och brynsåg med flera specialdesignade verktyg som inkluderas i tillverkningsprocessen. Endast 10% av alla stenar som bryts används i slutändan för tillverkning. Läs mer...
Conny & Dick Persson bryter sten vid en av bryngruvorna.
Övrig Information
Utgrävningar från Birka:
Vid utgrävningar på Helgö, nuvarande Björkö, fann man c:a 2500 brynen och slipstenar varav en del (brynen) tillverkade av lerskiffer från Loos under år 500-600 e.Kr. (Källa: Vikingarna på Helgö av Wilhelm Holmqvist)
KVA 1750: I Kungliga Vetenskapsakademins handlingar beskriver Henric Kahlmeter ytterligare ett användningsområde av lerskiffern från Loos, förutom till brynen. Han beskriver hur man uti Europa använder skiffer som taktäckning med gott resultat som skydd mot brand och röta. Han gör även där en ingående beskrivning hur dessa takplattor skall tillverkas och monteras.
Information om Loosbrynets geologi är sammanställt av Tomas Lundqvist.